Annons:      

Start / Artiklar / Recension: Elite: Dangerous (PC)

Recension: Elite: Dangerous (PC)

Årets kanske mest förväntade spel dök till sist upp. Elite: Dangerous är ute och en hel galax väntar på att du ska utforska den. Vi har testat Elite: Dangerous och är minst sagt imponerade över mycket, men inte allt.

Redan 1984 kom det första Elite och förändrade synen på rymdspel. Elite var en flygsimulator i rymden och ett spel som byggde lika mycket på handel som på rymdstrider. Idag, 30 år senare, handlar det om ungefär samma sak som i det första spelet. I Dangerous spelar du som handelsman, pirat, kurir eller, tja, vad som helst så länge det inbegriper ett rymdskepp och fiktiva pengar. Den stora skillnaden är förstås att det är mycket snyggare grafiskt sett och du kan spela tillsammans med andra.

battle+fleet_1393374801Just möjligheten till multiplayer är en enorm skillnad från de tidigare delarna i serien, men jag valde ändå att spela solo till att börja med. Dels för att jag vill känna mig för utan att bli sprängd i bitar av någon maktgalen medspelare, men också för att jag vill vara herre på täppan. Åtminstone till en början.

Som nybakad spelare börjar jag i en inte alltför avlägsen del av galaxen, med ett enkelt skepp – en så kallad Sidewinder – och ynka 1 000 krediter. Det räcker dock för att jag ska kunna köpa på mig några ton mat, bränna iväg ut i världsrymden till en gruvkoloni där man gärna vill köpa mat dyrare än vad jag har betalat. Och min första vinst är i hamn. Sedan är det bara att kryssa fram och tillbaka, köpa billigt och sälja dyrt. Vinsterna är små i början, särskilt innan jag kan börja handla med ädla metaller. Drömmen är redan från start ett större, bättre skepp med dockningsdator och allsköns lyxig utrustning.

01_20140318140551-pc-gamesAtt flyga ditt rymdskepp är svårt och det tar ett tag innan man lär sig att flyga, docka och slåss. Till en början undviker jag att slåss så långt det är möjligt, eftersom risken att jag förvandlas till atomer är rätt stor. Ganska tidigt upptäcker jag något med Dangerous som jag inte gillar. Dör man är det bara att börja om, visserligen med möjlighet att få tillbaka ett likvärdigt skepp men med lån eller förlust av krediter. Det känns så där. Spelet är svårt nog ändå och en av anledningarna till att köpa Dangerous är just upptäckarlusten. Att inte kunna spara på ett traditionellt sätt är kasst.

Jag gillar heller inte den överdrivna känsligheten när man ska docka. Om man inte prickar sitt skepp rätt i krysset, så att säga, blir man inte dockad och accepterad av rymdstationen man försöker docka med. Nu för tiden finns det bilar som kan fickparkera på egen hand, att ett rymdskepp cirka 1 300 år in i framtiden inte kan docka med en rymdstation är inte bara osannolikt, det är rentav löjligt.

Vad jag däremot gillar är grafiken och upplevelsen av att susa runt i världsrymden. Hoppen mellan stjärnsystem sker med överljusfart och effekten när man återgår till lägre hastigheter är något av det snyggaste jag sett. Att flyga nära en stjärna känns minst sagt upphetsande, så till den milda grad att jag börjar känna sig solbränd. Upplevelsen av att kryssa mellan asteroider och isblock i ett ringsystem är episk, något man inte tröttnar på i första taget.

elite-dangerous03Dangerous hade kunnat få mycket högre betyg om större hänsyn hade tagits till solospelarna. Möjlighet att spara när som helst är inte bara önskvärt, det är ett krav med moderna spel. Att Dangerous är väldigt buggigt kan man leva med, inte minst med tanke på att Frontier – företaget bakom spelet – är snabba med buggrättningar. Trots det fortsätter spelet fortfarande att köra i bakgrunden även om jag har pausat, och jag är inte helt säker på att Frontier ser det som en bugg.

Likväl är rymdupplevelsen riktigt bra och nyligen lade Frontier till möjligheten att stänga av illustrationen av omloppsbanor som dyker upp på skärmen när man flyger omkring. Omborddatorn (ni vet den som inte klarar att docka rymdskeppet) är väldigt duktig på att identifiera andra objekt i världsrymden. När du leker upptäcktsfarare kommer du att kunna sälja kartinformation till andra piloter genom piloternas federation och det är tack vare att datorn registrerar astronomiska objekt när du besöker ett nytt system som kanske ingen annan har besökt tidigare.

Farragut_Fed._Battle_Cruiser_1Det är dessutom någonting du kan livnära dig på, eftersom sannolikheten att hitta system som ingen har besök – eller kommer att besöka – är rätt stor. Hela 400 miljarder stjärnor finns i Elite och många har planetsystem. Det finns tre fraktioner i galaxen; imperiet, federationen och en allians av oberoende system (hur oberoende de nu är om de har gått med en allians). Varje fraktion håller ordning på sig själva, vilket innebär att du kan vara efterlyst på en plats men inte på en annan. Att reta upp den lokala ordningsmakten kommer i början av spelet innebära att du blir stjärnstoft, då rymdstationerna håller sig med en mindre flotta av stridsskepp. Innan du fått tag i ett bättre skepp, mer vapen, starkare sköldar och övat ordentligt är det ingen idé att ens försöka ge sig på de här grabbarna.

toppenNya Elite är väldigt mycket mer jämfört med det gamla, inklusive de två uppföljarna som kom i Frontier I och II. Men grundtanken består och det handlar väldigt mycket om att grinda. Spelet är väldigt mycket snyggare men tråkigt nog fyllt av buggar och tillsammans med de andra egenheterna, som ibland bara verkar finnas där för att David Brabens ego behöver uppmärksamhet, blir det inte så högt betyg som jag hade velat ge. För det är trots allt ett fantastiskt spel, med mängder av möjligheter och många speltimmar.

Se en video av spelet här:

banner.sof

 

 

Kommentera

%d bloggare gillar detta: